Eskilstuna-Kuriren 2001-10-04:

Hon var mer än en vanlig resenär

 

Kerstin Skjölds bok om sorgen efter dottern Titti

 
LITTERATUR

Ett streck under meningen: "Titti dog i flygolyckan den 18 juli 1996"ger upphov till tankar om andra streck skolflickan Kerstin skrev under viktiga rubriker i uppsatsboken i fjärde klass.Det vardagliga, banala, det ljusa, det högtidliga vävs in med den stora tragdin, det ofattbart mörka Det har också säkert betydelse att Kestin Skjöld arbetar som bildkonstnär och är van att använda sig av kreativiteten som uttrycksform.

Arbetar i favoritstaden
Hennes sanna berättelse handlar förstås mest om Titti som reser runt i världen, mellan världsmetropolerna och har besökt fler länder och städer- redan i tjugoårsåldern- än vad de flesta gör under ett helt liv. Men Titti är något mer än bara en resenär. Hon arbetar i New York, favoritstaden och studerar i Paris och skaffar sig vänner överallt. Det finns inget av vagabondens betraktande distans och känslokyla i hennes rastlösa reslust.
Självfallet är det en bild som förmedlas av hennes mamma. Ingen kan förstås veta om den bilden är sann. För även om Kerstin Skjöld inte skyggar för sin dotters negativa sidor lurar idealiseringen av henne mycket nära runt hörnet. Men å andra sidan: En ung kvinna som valde att på så många sätt välja ett icke- konventionellt liv långt utanför Strängnäs trygga men inte alltför spännande (?) boplatser var sannolikt en speciell person.

Hyllande efterskrift
Den hyllande efterskriften får en ytterligare och något märklig dimension när de anhörigas omdömen om de andra passagerarna i planet sätts på pränt. En sorts minnesbok över de döda som Kestin Skjöld får ta del av. Idel positiva , sociala och populära personer, många av dem unga och vackra tycks ha varit ombord på TWA Flight 800 från New York till Paris.
"Jag gläder mig förstås åt att Titti fick nöjet att dö i sällskap med så strålande personer" skriver Kerstin Skjöld. Och jag tror inte hon är ironisk utan har förstått vad saken gäller.
Att varje människa som dör, i synnerhet en ung människa, lämnar något unikt, något stålande efter sig.
Helt enkelt är ett lysande barn.
Det vore orättvist annars.

KRISTINA WIKHOLM

tillbaka till hemsidan...

Kerstin Skjöld Lysande barn SELLIN

 

 

  Om sorgen Lysande barn är Kerstin Skjölds bok om sorgen efter dottern Tittis död i flygkraschen utanför New York 1996 Foto JANNE DANIELSSON
Så här när mediabilderna av de brinnande och störtande flygplanen i New York fortfarande finns kvar på ens näthinnor känns Kerstin Skjölds roman märkligt aktuell.  
 

Hennes bok handlar nu inte alls om terrorism i någon form utan som det står i baksidestexten: " Den 17 juli 1996 klockan 20.31 amerikansk tid exploderar TWA:s flygplan, flight 800 från New York till Paris, och störtar ner i Atlanten."

230 människor fanns ombord, samtliga omkom. En av dem var tjugotreåriga Titti Skjöld från Strängnäs. Flygkraschen visade sig vara en olycka, en explosion tros vara orsaken och så småningom hittades kvarlevorna av Titti och flera andra olycksoffer i Atlanten.

Började skriva 1998
När Kerstin Skjöld får meddelandet om olyckan och senare sin dotters död är det mitt i svenska högsommaren, en tid när Titti brukade komma hem till Sverige för att hälsa på mamma Kerstin, syster Sara, gamla hundkompisen Fanny, pappa Joe som levde åtskild från sin före detta familj men som håller kontakten med sina döttrar.
I efterordet skriver Kerstin Skjöld att hon påbörjade sin bok i april 1998 och att den blev klar i december samma år. Nu snart tre år efteråt är författarinnan en av de inbjudna författarna till Litterärt gästabud den 28 oktober i denna tidnings regi
.
 Naturligtvis finns alltid en risk med böcker skrivna helt om och ur den privata sfären: En skilsmässa, ett drogmissbruk, en sjukdom, eller som här ett barns död. Trots det allmängiltiga i både död och sorg blir ibland den nedtecknade sorgen efter en förlust bara en angelägenhet för den som beskriver den. Orden blir stumma, texten vänder sig inåt, kontakten uteblir. Men så icke i Kerstin Skjölds minnesteckning över den omkomna dottern.

Hemligheten, eller "knepet" om det nu finns något sådant, tror jag har sin grund i författarinnans uppenbara intention att verkligen skriva om sin egen dotter och lika tydligt berätta om sin egen sorg, sin "posttraumatiska upplevelse" som det brukar heta på kliniskt terapispråk, utan att snegla på hur andra kan ha beskrivit det.
En tillgång är här Kerstin Skjölds förmåga att använda sig av språket som en vägvisare och en inbjudan till läsaren.
Meningarna är fyllda av associationer bakåt mot Tittis tidigare barndom och ungdom. Men också av författarinnans/moderns eget liv och upplevelser.